Vi får varje vecka nya samtal från socialtjänster som arbetar med personer vars identiteter röjts när de bor eller har bott på skyddade boenden. Av branschen förväntar vi oss heta diskussioner om förbättringar kring säkerhetsrutiner och skydd men möts av ideologisk konflikt om huruvida ideella kvinnojourer kontra privata aktörer ska driva skyddade boenden. Frågan borde väl handla om kvalitet och utveckling?
Sysslar vi fortfarande med skydd?
Självklart kan misstag ske men att så många blir röjda kan inte handla om en slump. Vår erfarenhet efter flera år inom säkerhetsbranschen är att det rör sig om okunskap och rutiner som inte uppdaterats enligt 2000-talets digitala verklighet.
Vi häpnas över det faktum att den som söker statistik kring exempelvis de vanligast förekommande orsakerna till röjda identiteter står tomhänt. I Sverige investerar vi inte i att sammanställa de dokumenterade misstag som sker, vilket leder till att utvärderingar kring skyddsaspekterna uteblir.
Vilken annan bransch som räddar liv har denna nivå av bristande statistik?
De verksamheter som arbetar med skydd och säkerhet i uppdrag av socialtjänst och polis har ingen myndighet eller verksamhet som efterfrågar statistik över misstag (exempelvis röjningar). Vilken annan bransch, med fokus på något så viktigt som beskydd av människoliv, saknar dessa avgörande arbetsrutiner?
Som exempel har vi på TryggtBoende bett socialstyrelsen och Brå om statistik för hur många fall som röjs under eller efter en placering och hur dessa individer blivit röjda. Båda instanser står idag mållösa och kliar sig i huvudet. Så här står vi alltså idag, 2022 i en bransch utan statistik för hur många som blir röjda och varför. Ändå kräver problemet enorma resurser såväl ekonomiskt som kompetensmässigt för att inte tala om allt mänskligt lidande.
Hur kan vi med gott samvete kalla oss för skyddat boende?
Enligt Skatteverkets rapport (2021-09-01) har 24 887 personer någon form av sekretessmarkering i Sverige idag. Det är en ökning med 13 procent sedan 2020. Siffran för antal ärenden med skyddade personuppgifter ökade även året innan (ca 13 procent). Då är inte statistiken med för de som bara "håller sig undan" av misstro till eller avslag från myndigheter av olika anledningar.
Så för att summera kan vi säga att behovet av skyddat boende stadigt ökar. Men vi vet inte vilken orsaken är till varför fler blir röjda. Om behovet av riktigt, kvalitativt skydd ökar medan misstagen upprepas och verksamheter sviker våra klienters förtroenden, hur kan vi med gott samvete kalla oss för "skyddat boende"?
Medan debatten har fel fokus blir våldet allt grövre
Medan vi sitter och koncentrerar debatten till privata kontra ideella organisationer så ökar våra klienters hotbilder. Förövarnas jaktbeteenden blir alltmer högenergiska och våldet blir grövre. När myndigheter, mobiler, sociala medier, banker, Skatteverket, posten, skolor, idrottsföreningar, flyttfirmor och så många fler instanser dagligen röjer klienter - borde vi inte prata om kvalitet och tillståndsplikter? Ska inte fokus handla om kunskap kring skydd och kvalitativt socialt arbete?
/ Teamet på TryggtBoende