• TryggtBoende

Snart Morsdag

I min kultur är Morsdag nästan som en helig dag. Man liksom tävlar om vem som firar sin mamma, fru, syster (ja, alla mammor man känner) på bästa sätt. Men så är det inte längre för mig. Den dagen påminner mig inte längre om hur fantastiskt det är att vara mamma, den bara plågar mig ut och in.

Svartvit bild på mor och barn bakifrån
"Morsdag påminner mig inte längre om hur fantastiskt det är att vara mamma"

Det hände på en Morsdag

Det hände på en Morsdag. Dagen kändes tung redan då jag vaknade, jag kanske med tiden har börjat "känna på mig" att något skall hända. Han var arg sedan kvällen innan och säger att han "ligger med en kropp utan själ". Han har svårt att förstå varför jag är kall och jag har svårt för att komma honom nära.


Hela min själ säger nej, jag vill inte att han rör vid mig, men ändå så måste jag göra som han vill för att undvika konflikter. Jag vet att jag är iskall, men det är något jag inte kan kontrollera. Jag älskar honom inte längre och önskar att han bara kunde förstå det och lämna mig att leva ifred.

Den morgonen var han jättesur

Den morgonen var han jättesur, han hånade och kränkte mig. Han ville ha frukost, jag lydde tyst och orkade inte ens reagera på hans kränkningar genom att säga emot eller försvara mig själv. "Det är också sant, jag är kall så det kanske är mitt fel ändå", tänkte jag. Så det är lika bra att ligga lågt och försöka få dagen att flyta så smidigt som möjligt trots allt han gör.


Medan jag fixade frukosten och vi åt ringde han till sin mamma och gratulerade kärleksfullt, skickade röstmeddelanden till hans systrar, mostrar och fastrar med varma gratulationer. Till mig sade han inte ett enda fint ord. Han bara tittade på mig med ett flin efter varje telefonsamtal, han visste att det sårade mig och det tyckte han om.


"Älskar du mig?"

När han var klar med sina "jorden-runt"- gratulationer sade han "Okej... du e död i sängen. Behöver du dö vid bordet också eller?". Tystnad. "Säg nåt!" skrek han. "Vad ska jag säga? Jag har inget att prata om" svarade jag. "Jaha, så det är så du vill ha det nu" sade han och välte bordet upp och ner så att porslinet flög i luften och splittrades i bitar på golvet i en röra av frukost och te. Sedan tog han upp bordet på nytt och kastade det mot mig. Jag lyckades fly undan möbeln och då greppade han tag i mig, pressade mig mot väggen och sade "Älskar du mig?". Det blev tyst och han väntade på svar. "ÄLSKAR DU MIG?!" skrek han.


Jag kunde inte svara. Jag ville verkligen säga det som han ville höra men det gick inte, jag var stum. Så där stod vi och stirrade på varandra. Jag såg ilskan i hans ögon när han lutade sig fram och viskade "Du kommer vara min tills du dör" i mitt öra. När jag började gråta blev han arg och kallade mig, min mamma och systrar för kränkande saker medan han drog mig i håret och gav mig slag efter slag. Blodet i mitt ansikte gjorde att jag inte kunde se. Han lyfte upp mig och kastade ner mig på golvet igen, fortsatte att slå mig och skrek att hanskulle döda mig.

Svartvit bild på mor och barn bakifrån
"Jag orkade inte andas..."

Jag trodde jag skulle dö

Jag trodde jag skulle dö, det gjorde så ont. Jag orkade inte andas och hade inga krafter för att kämpa emot. Det tog aldrig slut, han bara slog och slog, blev galnare och galnare. Jag kände smaken av blod i munnen och det började svartna för ögonen. Jag var säker på att jag nu tog mina sista andetag. Plötsligt slutade det. Jag trodde jag svimmat eller att jag nu skulle dö, men snart hörde jag ytterdörren smälla igen. Jag vet inte hur länge jag låg där, kraftlös och helt söndrig.


Telefonen ringde och ringde. Jag visste inte vart den var. Det fanns inga krafter. Med varje försök att ställa mig upp snurrade rummet runt tills jag trillade ihop. Efter vad som kändes som en evighet lyckades jag sätta mig upp. Runtomkring mig såg det ut som att vi hade haft ett inbrott. Det sved i axeln av glasbitar som satt inkilade i skinnet, jag började klämma ut de samtidigt som jag planerade hur jag skulle börja städa. Måste plocka undan, göra rent, duscha och torka bort allt blod. Barnen får inte se detta! De får inte veta, ingen får veta.


Vad som än händer

När jag hittade min telefon hade jag flera missade samtal från min familj som säkert ville önska mig en fin dag. Tårarna rann. Hade de vetat hur jag precis fick min morsdag firad hade nog ingen velat gratulera mig. Jag tror att jag en dag kommer att komma över smärtan som Morsdag medför, men det kommer att ta sin tid. Det kanske hjälper att jag nu för första gången får ut det jag länge hållit för mig själv.


Meningen med detta är att ni skall förstå varför jag blir "konstig" när Morsdag kommer på tal och varför jag undviker att planera någonting med er. Jag vet att ni alltid finns där och jag vet att jag kommer att klara detta. Jag vet att han jagar oss och om han hittar oss kommer han att döda oss. Hade det inte varit för er hade jag inte orkat eller klarat mig. Ert stöd, era samtal, ert lyssnande betyder mer än något jag kan beskriva i ord.


Vi känner oss trygga nu men vi vet att den tryggheten snart är slut, snart måste vi flytta. Kan inte samhället bara förstå? Han kommer att jaga oss tills han hittat och dödat oss. Hur ska jag kunna skydda oss i ensamhet? Tack för allt Jonas. Du ska veta att vad som än händer så kommer du alltid finnas med i mina tankar ända till mitt sista andetag.

//Klientbrev, TryggtBoende


Det hände mig

Segmentet "Det hände mig" är vår plattform för att göra överlevares röster hörda. Oavsett om man är våldsbrottsoffer, vittne, offer för hedersrelaterat våld eller avhoppare har du en historia att berätta som du helt anonymt kan dela med dig av genom oss.